Jakten på papperslösa

I går svarade justitieminister Beatrice Ask på frågor i
riksdagen om det hårt kritiserade projektet Reva, som syftar till att
verkställa fler avvisningar av papperslösa i Sverige. I dag skriver
författaren Jonas Hassen Khemiri om rasismens betydelse för den som i
hela sitt liv har erfarit den in på bara huden: ”Jag skriver till dig
med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och
erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det.”

 

Det är många
saker som skiljer oss åt. Du är född i mitten av 50-talet, jag i slutet
av 70-talet. Du är kvinna, jag är man. Du är politiker, jag är
författare. Men det finns vissa saker som kopplar oss samman. Vi har
båda pluggat internationell ekonomi (utan att ta examen). Vi har ungefär
samma frisyr (även om hårfärgen skiljer oss åt). Och vi är båda
fullvärdiga medborgare i detta land, födda inom dess gränser, förenade
via språk, flagga, historia, infrastruktur. Vi är båda lika inför Lagen.

 

Därför blev jag förvånad när du i torsdags fick frågan av ”P 1
Morgon” om du som justitieminister känner dig oroad över att personer
(medborgare, skattebetalare, röstare) hävdar att de har blivit stoppade
av polisen och frågade på pass enbart på grund av sitt (mörka,
icke-blonda, svarthåriga) utseende. Och du svarade:

 

– Upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt
personlig. Det finns tidigare dömda som uppfattar att de alltid är
ifrågasatta, fast det syns ju inte på någon att man har begått ett
brott. (…) För att göra en bedömning av om polisen arbetar enligt lagar
och regler så måste man ha helhetsperspektivet.

 

Intressant ordval: ”tidigare dömda”. För det är
precis det vi är. Alla vi som är skyldiga tills motsatsen har bevisats.
När blir en personlig upplevelse en rasistisk struktur? När blir den
diskriminering, förtryck, våld? Och hur kan ett ”helhetsperspektiv”
utesluta en stor del av medborgarnas personliga upplevelser? Vilka
upplevelser räknas?

 

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att
vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det. Du har ju
aldrig varit främmande för lite skruvade idéer (jag minns fortfarande
ditt omtvistade förslag om att alla sexköpare borde få ett gredelint
kuvert hemskickat).

I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går
jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som
kvinna i en patriarkal politikervärld. Sen lånar du mitt skinn för att
förstå att när du kommer ut på gatan, ned i tunnelbanan, in i köpcentret
och ser polismännen stå där, med Lagen på sin sida, med rätten att
närma sig dig och be dig bevisa din oskuld så väcker det minnen till
liv. Andra övergrepp, andra uniformer, andra blickar. Och nej, vi
behöver inte gå så långt som till andravärldskrigs-Tyskland eller
åttiotals-Sydafrika. Det räcker med vår svenska närhistoria, en rad
slumpmässiga upplevelser som vår gemensamma kropp plötsligt minns.

Att vara sex år och landa på Arlanda, i vårt gemensamma hemland. Vi
går mot tullen, med en pappa som har handsvett, som harklar sig, som
rättar till frisyren och bättrar på putsen på skorna mot knävecken. Två
gånger kontrollerar han att det svenska passet ligger i rätt innerficka.
Alla rosafärgade människor släpps förbi. Men vår pappa stoppas. Och vi
tänker: Det kanske var slumpen. Att vara tio år gammal och se samma scen
upprepas. Det kanske var hans brytning. Att vara tolv och se samma
scen. Det kanske var hans håliga bag med det trasiga blixtlåset. Att
vara fjorton, sexton, arton.

 

Att vara sju och börja skolan och få en introduktion till samhället
av en pappa som redan då var livrädd för att hans utanförskap skulle gå i
arv till sina barn. Han säger:

”När man ser ut som vi så måste man alltid vara tusen gånger bättre än alla andra för att inte bli nekad.”

 

”Varför då?”

 

”För att alla är rasister”

 

”Är du rasist?”

 

”Alla utom jag.”

 

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig
en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon
annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

Att vara åtta och kolla på actionfilmer där mörka män våldtar, svär
gutturalt, slår sina kvinnor, kidnappar sina barn, manipulerar och
ljuger och rånar och misshandlar. Att vara sexton, nitton, tjugo,
trettiotvå och se samma pappfigurer återanvändas igen och igen.

 

Att vara nio och bestämma sig för att bli klassens plugghäst,
världens bästa ögontjänare. Allt går enligt planerna och det är bara när
vi har vikarie som någon automatiskt utgår från att vi är klassens
bråkstake.

 

Att vara tio och bli jagad av skinheads för första men inte sista
gången. De får syn på vår gemensamma kropp vid fullgubbsbänken nedanför
Högalidskyrkan, de vrålar, vi springer, vi gömmer oss i en port,
blodsmak i munnen, vårt gemensamma hjärta harbultar hela vägen hem.

Att vara elva och läsa seriealbum där orientaler är mystiskt exotiska, vackert brunögda, sensuella (men samtidigt svekfulla).

 

Att vara tolv och åka in till Mega Skivakademin för att provlyssna
cd:s och varje gång vi kommer dit så börjar väktarna cirkulera som
hajar, de pratar i walkie-talkies, de förföljer på bara några meters
avstånd. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att
använda ett maximalt okriminellt kroppsspråk. Gå normalt, Beatrice.

 

Andas som vanligt. Närma dig den där cd-hyllan och
sträck dig efter den där Tupacskivan på ett sätt som visar att du inte
planerar att stjäla den. Men väktarna fortsätter spana och någonstans,
långt här inne, djupt i vår gemensamma kropp, finns nog en skamfylld
njutning av att få smaka på den där strukturen som fångade våra pappor,
att få en förklaring till varför våra pappor aldrig lyckades här, varför
deras drömmar dog i ett hav av returnerade ansökningsbrev.

 

Att vara tretton och börja hänga på fritids­gården och höra
historierna. Kompisens storebror, som tjafsade emot med Norrmalmspolisen
och blev inslängd i en piketbuss och sen dumpades med blodig näsa i
Nacka. Kompisens kusin som blev indragen och misshandlad av väktare i
det där lilla rummet på Slussens tunnelbaneperrong (telefonkataloger på
låren för att det inte skulle bli blåmärken).

 

Pappas kompis N som hittades av en polispatrull och
blev instängd i en fyllecell eftersom han sluddrade och först dagen
efter märkte poliserna att något var fel och på akuten upptäckte de
hjärnblödningen och på begravningen sa hans tjej: Om de bara hade ringt
mig så hade jag ju kunnat berätta att han inte drack alkohol.

 

Att vara tretton och ett halvt och leva i en stad som är under
belägring av en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva
svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper. Och vår
gemensamma hjärna börjar tänka att det alltid är muslimerna som råkar
värst ut, alltid de med arabiska namn som har minst makt (och helt
förtränga gångerna när andra strukturer styrde – som när killen i skolan
som alla kallade ”juden” kedjades fast i ett galler med ett hänglås i
jeanshällan, och alla bara skrattade när han försökte komma loss, han
skrattade också, han försökte skratta, skrattade vi?)

 

Att vara fjorton och komma ut från McDonald’s på Hornsgatan och bli
frågad på legg av två poliser. Att vara femton och sitta utanför en
Expertbutik när en polispiket stannar till, två poliser kommer ut, ber
om legg, frågar vad som händer i kväll. Sen hoppar de tillbaka in i
bilen.

 

Och hela tiden en kamp inombords. En röst säger: De har ingen jävla
rätt att döma oss på förhand. De får för i helvete inte spärra av staden
med sina uniformer. De är förbjudna att göra oss otrygga i våra egna
kvarter.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt
fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi
hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget
att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra
hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att
det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart
förändras när vi blev äldre.

 

Och vår gemensamma kropp växte, Beatrice Ask. Vi slutade hänga på
fritidsgården, vi ersatte luvtröjan med en svart rock, kepsen med en
halsduk. Vi slutade spela basket och började plugga ekonomi på
Handelshögskolan i Stockholm. En dag stod vi utanför Centralstationen i
Stockholm och skrev en anteckning i ett kollegieblock (för även om vi
pluggade ekonomi så hade vi en hemlig dröm om att bli författare).
Plötsligt kom det fram någon på vår högra sida, en bred man med
öronsnäcka: ”Hur är läget?” Han bad om legitimation och sen tryckte han
upp våra armar i ett polisgrepp och transporterade oss mot piketbussen
där vi tydligen skulle sitta i väntan på att han skulle få klartecken på
att vi verkligen var de vi sa att vi var.

Tydligen matchade vi ett signalement. Tydligen såg vi ut som någon
annan. I tjugo minuter satt vi där i polisbilen. Ensamma. Fast ändå inte
ensamma. För hundratals människor passerade. Och de tittade in på oss
med en blick som viskade: ”Där. En till. Ännu en som beter sig helt i
enlighet med våra fördomar.”

 

Och jag önskar att du hade varit med mig i polispiketen, Beatrice
Ask. Men du var inte det. Jag satt där ensam. Och jag mötte alla
förbipasserande blickar och försökte signalera att jag inte var skyldig,
att jag bara hade stått på en plats och sett ut på ett visst sätt. Men
det är svårt att argumentera för sin oskuld i baksätet av en polisbuss.

 

Och det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan.

 

Efter tjugo minuter släpptes vi ut ur piket­bussen, ingen ursäkt,
ingen förklaring. I stället: ”Du kan gå nu.” Och vår adrenalinpumpande
kropp lämnade platsen och vår hjärna tänkte: ”Jag borde skriva om det
här.” Men våra fingrar visste att det inte skulle ske. För våra
upplevelser, Beatrice Ask, är ingenting i jämförelse med det som händer
andra, vår kropp är uppvuxen innanför tullarna, vår mamma är från
Sverige, vår verklighet är ombonade kuddrum i jämförelse med det som
händer de på riktigt maktlösa, resurslösa, papperslösa. Vi hotas inte av
utvisning. Vi riskerar inte att fängslas om vi återvänder.

 

Och i vetskapen om att andra har det mycket värre så valde vi tystnad
i stället för ord och åren gick och långt senare lanserades Reva, det
rättssäkra och effektiva verkställighetsarbetet. Poliser började söka
igenom köpcentrum och stod utanför kliniker som hjälpte papperslösa och
familjer med svenskfödda barn utvisades till länder som barnen aldrig
hade besökt och svenska medborgare tvingades bevisa sin tillhörighet med
sina pass och en viss justitieminister förklarade att det inte handlade
om rasprofilering utan om ”personliga upplevelser”. Maktens rutin.
Våldets praktik. Alla bara gjorde sina jobb. Väktarna, poliserna,
tulltjänstemännen, politikerna, folket.

 

Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?

Och ni säger: Allt handlar om prioriteringar och vi har faktiskt inte
oändligt med tillgångar. Och vi svarar: Hur kommer det sig att det
alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när
resurssvaga ska försvaras?

 

Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt
skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken
och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget
klockrent svar på det. Men vi vet att en människa aldrig kan vara
illegal och att något måste göras när uniformer sprider otrygghet och
Lagen vänder sig mot den egna befolkningen och här får du nog, Beatrice
Ask, du försöker lämna vår kropp, du tycker precis som läsarna att det
här har pågått för länge, det är bara en massa upprepningar, det kommer
inte till någon poäng, och du har rätt, det kommer aldrig något slut,
det finns ingen lösning, ingen nödutgång, allt bara upprepas, för
strukturerna kommer inte att försvinna bara för att vi röstar bort Reva,
Reva är en logisk förlängning av det konstanta lågintensiva förtrycket,
Reva lever vidare i vår oförmåga att omformulera vår stelnade
nationella självbild och i kväll i en krogkö nära dig sprider icke-vita
personer systematiskt ut sig för att inte bli stoppade av dörrvakten och
i morgon i din bostadskö använder de med utländska namn sina partners
efternamn för att inte bli bortrensade och nyss i en arbets­ansökan
skrev en helt vanlig svensk ”FÖDD OCH UPPVUXEN I SVERIGE” med versaler
bara för att hon vet vad som händer annars. Alla vet vad som händer
annars. Men ingen gör något. I stället fokuserar vi på att lokalisera
människor som har flytt hit på jakt efter den trygghet som vi är så
stolta över att kunna erbjuda (vissa av) våra medborgare. Och jag
skriver ”vi”, för vi är en hel av denna helhet, denna samhällskropp,
detta vi.

 

Du kan gå nu.

 

Jonas Hassen Khemiri